Om ganska exakt 24 timmar står jag på Amsterdams flygplats, väntar på min väska och kikar efter Sara. Känns konstigt, men samtidigt spännande. Jag hoppas att allt löser sig och att jag hittar ett jobb så snart som möjligt.

Det som känns jobbigast är att behöva lämna pappa och Cissi här hemma. De två står mig så nära och därför känns det väldigt jobbigt. Pappa sa senast idag när vi var på max för att käka att han inte klarar detta. Då gällde det att rätt fort hitta ett annat samtalsämne för att inte brista ut i storgråt. Och Cissi grät i lördagts när det var grillfest här. Jag fick inte ens kolla på henne, haha. Och självklart började jag gråta när hon började så blev lite gråtkalas. Men som tur är finns både skype, facebook, mobiler och 100 andra tillvägagångssätt att kommunicera med varandra, kommer ju hem någon gång med och desto roligare att ses då.

Men just nu känns det jobbigt, samtidigt som jag bara vill sätta mig på tåget nu nu nu och bara åka ner för att finna mig själv på ett annat plan här i livet och utvecklas och lära känna mig själv som person ännu bättre.

Måste skicka vykort till nattpersonalen på jobbet med för de har varit helt underbara hela sommaren och jag har haft så kul med alla, speciellt med Christofer som jag jobbat mycket med. Ni ska se när han gör en "Ernst", hahha eller kom smygande bakom en i rullstolen! haha.. och alla andra goa tjejer Lena och co! Tack för en underbar sommmar! Det var en fröjd att gå till jobbet.